Kina – en cykeltur i det gamla

2 01 2012

Guilin är en stad med flera tusen år gamla anor som numer har blivit en populär turistort i Kina tack vare sin naturliga skönhet med de sockertoppsliknande bergen som sticker upp ur marken. En härlig stad att strosa omkring i, inte bara för naturen, utan för att taxichaufförer och försäljare inte är lika extrema här som på mpnga andra ställen i Kina.

Under vår tid i Guilin ville vi se lite mer än det Kina ”alla” ser. Så vi hyrde ett par cyklar och gav oss ut på äventyr! Vi satte kurs mot en by vi hittade i vår guidebok som tydligen skulle vara hur många tusen år som helst och fortfarande vara helt omodern. Det skulle vara ett par mil.

Det första vi märkte var att vägbeskrivningen var bristfällig. ”Åk rakt tills ni kommer till denna by” är svårt att följa då vägen delar upp sig i ett V. Men genom mycket gestikulerande lyckades vi til slut hamna på rätt kurs. Min cykel var en modell kinesisk. Jag kunde aldrig sträcka ut benen och hade som minsta vinkel i knäna 90 grader.

Förorterna till Guilin var som alla förorter vi såg i Kina. Fattigt och med otroligt mycket utsläpp och skräp. Väldigt tråkigt att se. Kina är fortfarande ett U-land och de fattiga delarna befinner sig i det läget västvärlden var i för många år sedan, då tankar på miljön fanns hos vissa miljökämpar, men de viktigaste tankarna var signerade med dollartecken.

Vi kom ut ur smoggen och ut på risfälten. Risfälten var alltsom oftas stora som en badmintonplan och fyllda av vatten ungefär till halva låret på kineserna. Det var full aktivitet på fälten. Män, kvinnor, gamla och unga. Alla hjälpte till genom att plöja fältet med oxe, manuellt lägga ned risfrön (?) eller bära risplantor från fälten hemmåt. En febril aktivitet där alla slet i sin anletes svett. Gummorna vallade oxar mellan olika risfält. Allt var väldigt grått. En flicka i tvåårsåldern stod i mitten av ett risfält med en docka i ena handen och grät. Så hårt dessa människor kämpar. För vad? För att vi skall kunna köpa en portion ris för en krona. På restaurang.

Ingen kunde engelska. Vi kunde inte kinesiska. Men vi möttes av leenden och tillrop.

Risfält utanför Guilin

Risfält utanför Guilin

 

Vi kom fram till den gamla staden efter ungefär 6 mils cykling. Hönsen strövade fritt i de smala gränderna. Gamla gubbar satt i karmstolar och spelade bräda. Gummor tvättade kläder i floden. Det var ungefär som de flesta andra kinesiska städer.

Vi vände cyklarna och började trampa hemåt. Trots att klockan började bli sent var fortfarande människorna kvar på fältet. Kvar i det gamla. Vi mötte den gråtande flickan på väg hem. Hon gick bredvid sin mamma och bar det hon kunde på ryggen av plantor. Hon grät inte längre. Dockan vet jag inte var hon hade.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: