USA 2007

Coast to coast 2007 – den första drömmen blir verklighet!

Ända sedan första året på gymnasiet, då jag såg en film om ett liknande äventyr, hade jag haft drömmen om att en gång få cykla tvärs över en kontinent, och då helst den amerikanska. När jag 2006 vann Bayers drömfond – ett stipendium för folk med diabetes – fick jag äntligen chansen att genomföra det. Jag var bara 19 år och den första jag frågade om han ville göra mig sällskap var, självklart, pappa. Det tog inte många minuter innan vi bestämt oss att genomföra drömmen. Vi hade ungefär ett halvår på oss att skaffa bra cyklar, träna och göra upp en rutt. Vi fick stor hjälp av Björn Johansson på Duells, inte bara genom två kanoncyklar, utan genom ovärderliga tips för två nybörjare som vi. >En kort berättelse hittar du nedan. Vill du höra mer? Kontakt. Bilder.
 

Planering – diabetes, problem med axel och osäkerhet.
Planeringen gick till stor del ut på att försöka avgöra hur jag på bästa sätt skulle få min diabetes att fungera, vi siktade trots allt på att snitta dryga 10 mil/dag. Skulle vi ta med oss alla hjälpmedel och läkemedel? Köpa där? Hur mycket skulle jag sänka insulindoserna? Allt var nytt för oss eftersom vi aldrig gjort något liknande. Och inte blev det bättre när jag, 10 timmar innan flyget lyfte mot San Fransisco, fick min axel till att hoppa ur led. På frågan ”kan jag cykla med denna axeln?” svarade läkaren på Uddevalla sjukhus: ”Javisst, om sådär 5-6 veckor…”

Fantastiska ställen, i öken eller i berg.
USA är fullt av små ställen där det inte bor mer än ett hundratal personer, där alla är beroende av varandra för att klara sig och där lojalitet mot de egna överskrider det vi någon gång varit med om. I Nevadaöknen, där vi cyklade i 40- gradig värme i över en vecka, ligger Middlegate. Vid infarten till Middlegate står det ”Welcome to Middlegate – in the middle of nowhere”. Där står också information om hur många som bor där. 18. Det är dock överkryssat med ett rött kryss och någon har kladdat dit 17 istället. I Klippiga bergen ligger Dolores, en gammal guldgrävarby. Där träffar vi Lars Björkqvist, en utflyttad göteborgare som driver ett av stadens två motell. Lars lånar ut sin pickup så att vi kan åka till grannbyn och titta på fyrverkerierna, och ger oss ett fantastiskt rum med flera sovrum!

Märkliga personer – med hjärtat på rätta stället.
Under vår 55 dagar långa cykeltur träffade vi otroligt många personer – och i stort sett alla va nyfikna, vänliga och framförallt hjälpsamma. Den andra natten kom vi till Folsom och träffade Joe och Maria. Medans vi satt på verandan och drack fruktdrinkar surfade Joe på internet för att hitta billiga motell åt oss. Då han inte hittade något han tyckte passade fick vi middag och husrum hemma i deras nybyggda hus. Eller när vi fastnade i ett regnoväder uppe på en av Klippiga bergens toppar och blev hembjudna av Fred och Gail. Deras hus (eller slott kanske man ska säga) låg i Mountain Village och grannarna hette Oprah Winfrey och Tom Cruise! När vi passerade den sista statsgränsen (Kentucky/Virginia) hamnade vi i en rejäl knipa. Vi blev räddade av den mest generösa man jag träffat, Kevin Lowe… Så otroligt många möten!

Själv men inte ensam
Under de långa dagsetapperna var man mycket med sig själv och sina tankar. Man han tänka på släkt och vänner, på fester och badutflykter, på livet och döden… Men vi hade alltid varandra, alltid någon vid vår sida att skälla på, klaga över eller skratta med. Och vi träffade cyklisterna från Connecticut som cyklade ungefär samma rutt som oss. I 4 veckor hamnade vi på samma ställen som de på kvällarna och hade roligt tillsammans!

När vi rullade in i Amerikas huvudstad, Washington DC, och kunde stå framför Vita huset med våra svenska flaggor var vi oerhört stolta och nöjda. Tillsammans hade vi klarat 600 mil, öknar, berg, oväder, värme, ormar…

Tillsammans hade vi uppfyllt vår dröm. tillsammans hade vi korsat den amerikanska kontinenten med cykel. Tillsammans hade vi sett så mycket att våra hjärnor behövde hjälp av en kamera för att bearbeta allt. Vi tog över 2000 kort under resan. Efter en välförtjänt, och cykelfri, semester i Washington DC och New York, satt vi en vecka senare på flyget med destination Sverige och Vänersborg. Det var någon gång då tomheten började komma. Saknaden över att veta vad man skulle göra tidigt morgonen därpå. Saknaden över att bara ha sig själv att tänka på. Saknaden av drömmen.

Efter att äntligen fått återse de kära där hemma var det dags igen. Dags att börja drömma…

 

Fler bilder från förra resan kan du se här

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: